Ursäkta bokstäverna, men jag har faktiskt något att berätta!
Jag fick många reaktioner på ett tidigare blogginlägg, som kunde ha fått namnet: Ursäkta bokstäverna, jag har faktiskt något att berätta! För det är så det känns, om det inte varit för att bostäverna är så svåra att få att stanna där de ska vara hade det inte varit någon sak att ta till sig berättelser, eller berätta själv. Bokstäverna blir en tröskel som kan bli för stor, och berättelser blir inte berättade. Ett filter smyger sig in, när det smyger sig in ett likamed tecken mellan språk och ord stavade med bokstäver.
Det är därför den här bloggen både har texter på svenska och på engelska. Det är för att jag ska tillåta mig att skriva, bara skriva, utan att vara hård på mig själv att allt ska vara på engelska. (Det var ambitionen från början.) Men det viktigaste är att jag skriver.
Som tur är, språk är mer än bokstäver och ord. Det har min klokaste lärare påmint mig om många gånger. Vi samtalar om ditt och datt dagarna i enda, fast han bara kan ftolv ord som uttrycks verbalt. Läraren är min femåriga blandras Onyx. Har talknappar som läser upp inspelade ord på svenska. Dessa blandas med vanliga hundspråk som svansspråket och luktspråket.
När Onyx vill undersöka en ny plats eller en ny kompis använder han sin nos flitigt. Men jag som matte och människa tittar mig gärna omkring. De visuella intryck vi får via ögonen är ofta avgörande i vår kommunikation. Idag är det tydligare än någonsin. Nu finns det många sätt att berätta på utan att blanda in allt för många bokstavskombinationer. Sociala medier bjuder in till en värld av bilder och ikoner i samtalen. Det är bara att berätta, strunta i bokstäver och stavning, berätta ändå; Gör film! Dansa! Visa bildspel!
Get Annika Björndotter’s stories in your inbox
Join Medium for free to get updates from this writer.
Men det finns en fara här. Vi är nybörjare på sociala medier, vilket gör tydligt genom att vi överlåter till några få människor som jobbar med att utveckla plattformarna att skriva algoritmer som bestämmer vad som är värt att tittas på. Kanske är koden ovancerad, men idéen som driver den är den inte. Relationen till belöingssystemet är inte mer sofistikerat än det är till sockret i bullarna. Det som smakr gott vill vi ju ha mer av, kortsktigt.
Kvinnokroppen premieras av algoritmerna, de unga, ideala som visar mycket hud. Det är oroväckande av många skäl, men allra värst är det att unga mår allt sämre psyiskt. Och även om inte sociala medier med dess mängden bilder som väller över oss av den ideala kroppen ska se ut, är hela förklaringen, så pekar forskning på kopplingen mellan objektifiering av (kvinno-) kroppen och sämre psykisk hälsa. Den forkningen fanns faktiskt redan på 1990-talet, alltså innan sociala medier kröp in i våra telefoner.
Ett annat orosmoln är att vi generellt är så dåliga på att ”läsa” bilder. I skolan är det orden som står i fokus när vi lär oss analysera fakta och tänka kritiskt runt information. Medan bilder länge har smitit förbi det intellektuella filtret. Särskilt fotografier är lömska då de påminner om det som ögat registrerar. Med tiden kan hjärna lätt blanda ihop bilderna från minnen av fotografiskt material med det ögonen sett. Samtidigt kan det mer eller mindre omedvetet finns ett högt förtroende till den fotografiska bildens ”sanningshalt” då den har en tydlig koppling med ett fragmaent av något ”verkligt”.
Som tur är, förutom ord och bild har vi ett annat verkltyg i kommunikationen: Kroppen. Ibland glömmer vi bort hur mycket av samtalen som uttrycks av kroppen. Det är den jag försöker att tränga in under huden för att förstå i bilder som representerar kvinnokroppar, historiskt och idag. Jag ska berätta mer en annan dag.
Min lärare Onyx är en flitig kroppskommunikatör. Och det är ju fiffigt, vi har alla en kropp, både människor och djur.
Blog spot from July 28, 2025
