Vinterrapport från down under
Det är dags för morgonpromenad med min hund Onyx. Jag tar på en långjacka över flanellpyjamasen och stoppar fötterna i sandalerna innan jag öppnar dörren. Nattens regn som dragit förbi har lämnat en våt hinna av droppar som glittrar i gräset. Dess doft möter upp på trappan där Onyx väntar på att jag ska bli klar. Vi strosar efter den lilla ån som inbäddad i växtlighet ringlar sig genom vår lilla förort vid foten av bergen. Här och där har några molntussar fastnat mot den branta sidan. De är så vackert.
En bit bort träffar vi en granne som i puffig dunjacka, också är på morgonpromenad med sin hund.
– Fryser du inte om fötterna, utbrister hon och pekar på mina fötter. Lite överrumplad tittar jag ner på mina bara tår som sticker fram under fållen på pyjamasbyxorna.
Nej, det gör jag inte försäkrar jag. Men utan att lägga till det jag tänker: det är ju faktiskt inte kallt ute, fast det är mitt i vintern. Bara som en småkylig morgon i början av september. Inte värre än så. Inte januari i Norrlands inland när solen bara tittar upp över horisonten för att vända om ner igen, stegen knarrar i kärv snö och fingrarna är stelfrusna innan de fumlat färdigt med knuten på hundbajspåsen. Här, på eftermiddagarna, när solen framme värmer den. Det får mitt norrbottniska sinnelag att tänka att ta en öl på en uteservering än att undra var jag lagt motorvärmarkabeln.
Get Annika Björndotter’s stories in your inbox
Join Medium for free to get updates from this writer.
Så klart är temperatur en subjektiv upplevelse. Hälften av oss doktorander på Victoria University är internationella studenter, många från Sydostasien eller Söderhavsöarna. De håller inte med mig. Tjejerna från Malaysia frös redan när vi var på utflykt i början av maj när det var tjugo grader ute.
När jag kom till Nya Zeeland i februari var det sensommar och jag började genast att gruva mig för vintern. Kanske var efter alla berättelserna jag fick till mig om det ökända vintervädret i Wellington med horisontellt regn och mögel i gardinerna. Eller kanske bara av gammal vana. För i Norrlands inland tillhör den oron vårt dna, likt inneboende plogpinnar som präntas ner i sinnet så snart de första gula löven fallit av björken. För hur skulle vi nordbor ha överlevt om vi inte tagit vinterns annalkande på allvar med nödvändiga förberedelser?
Nu går vi redan mot ljusare tider i Nya Zeeland. Så hur blev vintern. Jo, visst har det regnat och ruskat lite, jag bytt till ett tjockare täcke, och två kalla mornar har bilrutorna fått skrapas.
– Mamma, hur gör man? utropade dottern som bott här sedan tonåren, tagit körkort här och därför aldrig skrapat bilrutor eller stått på gården med fälgkors och domkraft för att byta till vinterdäck en isande kall oktoberkväll när väderprognosen hotat med
första snön.
Här är mandarinträden tunga av frukt, gräsmattor som måste klippas, kvällsmörker som inte faller förrän efter 17 och det finns ingen isig plogkant som ska karvas undan från uppfarten när man kommer hem från jobbet. Nej, vintern här var inte mycket att oro sig för. Jag har faktiskt inte ens saknat snön. Och nu går vi mot vår.
Blog spot from July 19, 2025
